Jag måste nog efter noga övervägande konstatera att det här inte var en bra dag…

Jag brukar försöka att intala mig att alltid försöka tro på mig själv och vara stolt över det jag gör. Jag är fortfarande stolt över mig själv men tron finns inte längre..Man peppar sig själv med att imorgon blir det en bättre dag, imorgon kommer jag att lägga mig som en stolt människa. Ja att lägga sig som en stolt människa måste vara något som alla strävar efter, och jag tror att det är något vi måste göra för att kunna prestera ännu mer. Men jag undrar ibland hur man ska kunna lägga sig som en stolt människa när det alltid är någon eller något som ska sätta käppar i hjulet för dig?

Jag vågar inte längre ta till vara på den lyckliga känslan som finns inom mig, vet ni varför? För att varje gång jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, hur glad jag är att jag har så fina människor runt omkring mig, för att jag njuter av livet. Ja då är det något dåligt som händer..Något som gör mig ledsen och som får mig att återigen att kämpa i mörker för att hitta vägen till ljuset. Jag vet att det låter jätte dramatiskt, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det så att ni ska förstå. Den första tanken som brukar slå mig när det händer något jobbigt är ”Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta” Jag menar jag är en snäll och omtänksam tjej som försöker att sätta alla jag bryr mig om i första hand, jag har två laster kaffe och rödvin, jag är en trogen arbetstagare med hög arbetsmoral. Jag kämpar alltid in i det sista för att göra allt så bra som möjligt för mig själv, eller nja i alla fall för alla andra. Varför måste det då så fort att jag är lycklig bli skit?

Alltid när jag har haft det jobbigt så är det alltid tungt, ja som ni vet när man går igenom jobbiga saker;) Men det finns en form av terapi som alltid har hjälpt mig..Vet ni vad det är?? På den tiden när jag jobbade nere i Åtvidaberg, så var den bästa terapin jag kunde tänka mig att åka ner dit och bara jobba skiten ur mig. Helst av allt så skulle jag börja klockan halv sju på morgonen och jobba tills sista gästen hade lagt sig. För mig var det aldrig jobbigt för mig var det terapi..När jag slutade jobba där så hade jag borgen. Där kanske man inte jobba långpannan på långpanna men att ställa sig där innanför baren andas in doften, se bandet rodda upp, allt vad som har med stället att göra det har varit min terapi fram tills nu..Att veta om att man kanske aldrig mer kommer att stå där och träffa stammisarna och de berättar om sin vecka och beställer samma sak som de alltid ha gjort, bäva för att stället är fullt och att det kommer bli grymt mycket att göra i pausen, och alla andra minnen som finns därifrån gör mig väldigt ledsen..Det gör helt ärligt ont i hela mitt hjärta när jag tänker på det. Tyvärr så måste jag börja vänja mig vid tanken. För att det är inte en tanke utan det är fakta… Till de gäster som kommer att  undra vart jag är, ni kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och tack! Mina kollegor och chefer, alltid i mitt hjärta och tack för att ni har stått ut med mig;)

Tack för att ni återigen har lyssnat på mina deppiga ord..Jag hoppas någonstans får er att fortsätta kämpa för det ni tror på, för även om det inte låter så här och nu så kommer jag också att göra det. Huvudsaken att du vet vem du är innerst inne, att du känner ditt hjärta då spelar det ingen roll vad alla andra säger .Glöm aldrig det!

Mmm nu sitter med gråten i halsen och jag vet faktiskt inte längre vad jag ska skriva..

Dagens fråga : Har du tagit ett rätt beslut trots att hjärtat gråter?

Z