Har nu suttit och stirrat på detta inlägg i över en vecka utan att kunnat skriva.. Jag har ju aldrig haft svårt för att skriva förut men den här gången kändes det jobbigt..Men det är mycket som känns jobbigt just nu..För första gången i mitt liv är jag sjukskriven av en läkare..Sjuksksriven för att jag inte mår bra, är ledsen och känner mig deppig..I hela tre veckor så ska jag vará hemma för att bara ta hand om mig själv. Hur fan gör man det? Jag ska äta ordentligt, motionera och göra saker som får mig att må bra..Hmm jag har aldrig nog aldrig gjort alla de sakerna förut någonsin i mitt liv men tydligen är det dags att börja nu..Jag ska verkligen försöka att göra det som läkaren rekommederade..Men det är fan inte lätt när man känner sig som man ligger på botten av ett hav och har absolut ingen som helst tro på sig att man ska ta sig upp till ytan. Läkaren pratade också mycket om varför det har gått så långt att jag mår som man gör. Jag tar inte de besluten som jag borde göra. Så nu står jag inför en massa beslut som jag måste göra. Jag tror att i mitt hjärta så vet jag redan hur jag vill välja och varför, det svåraste är nog bara att göra balen.Jag tror att det är dags för mig att välja för mig själv denna gång. Göra de val som jag skulle ha gjort för länge sen.Försöker att övertyga mig själv om att Zanna fakiskt är värd att var lycklig..det är inte så lätt just nu men en dag så kanske jag vaknar upp och inser att det är för mig själv jag kämpar.Jag måste som sagt ta beslut, jag önskar bara att jag hade de där sista svaren så att jag vet att jag tar det rätta beslutet. Jag tror att jag kommer att ta ett av de största besluteten hitills i mitt liv i och med det här. Många kanske kommer att kalla beslutet idiotiskt men jag tror att jag måste göra så för mitt egna välmående..Jag har upptäckt att de man minst trodde skulle vara ens vänner under sådana här stunder faktiskt finns där. Sen har man ju de som alltid finns där;)Sen vill jag tacka för alla fina ord och all stöttning i det här, jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är..Tack;)Trots att jag faktiskt inte känner för att göra så mycket om dagarna har jag ändå funderat lite;) Ligger det spänning i att man inte talar klarspråk med varandra? Det jag menar är att i vissa situationer så väljer man bara att säga halva meningen och avslutar den med djup ögonkontakt. Jag önskar ibland att man kanske bara kunde tala om precis hur det var. Kanske är det så att man väljer att inte säga som det är bara för att man inte vill göra någon illa..Dagens fråga: Väljer du att bara säga halva meningar för att dölja sanningen?Z