Sorg är ett ord för mig som alltid har varit bekant och gjort sig påmint genom hela livet..Jag har vetat vad ordet sorg betyder, jag har vetat hur man förväntas känna men jag har alldrig känt som jag gör nu... Det känns som om hela världen är upp och ner vänd och att jag vet inte vad jag känner eller tänker..Det gör bara ont..Det värsta  för mig är att det finns så många frågor som jag inte vet vart jag ska ställa för att få svar..För att den som kan svara på dem finns inte längre här med mig, vid min sida..Varje gång en sådan tanke fastnar hos mig så fylls mina ögon med tårar, hjärtat känns som om det håller på att brista och jag vet inte vad jag ska ta mig till...

Jag försöker att vara stark och kämpa mig vidare men det är svårt...

Självklart är jag medveten om att jag är inte den enda som någon gång har förlorat en familjemedlem, men för mig så känns det som om jag är mitt ute i havet och helt plötsligt kan man inte simma...

Jag var ju på väg upp och sen så händer detta och nu vet jag faktiskt varken ut eller in... Jag trodde att jag hade fått mina straff genom livet men det verkar ju fan som det aldrig tar slut..jag funderar många gånger om jag faktiskt är en så ond människa som har förtjänat all denna hjärte sorg... Jag undrar vad jag har gjort för fel..Efter varje gång mitt hjärta brister så hoppas jag på att det var det sista jag skulle vara tvungen att gå igenom men det verkar ju aldrig ta slut, så nu har jag faktiskt slutat hoppas...

Z

Jag älskar dig pappa!